HUR MÅNGA KÄNSLOR KAN MAN KÄNNA?

Den frågan kändes relevant i lördags kväll. Efter att ha tillbringat två timmar lite drygt i en liten gympahall, i en liten by någonstans i Frankrike 😉

Anledningen till alla känslor, var såklart att den lilla gympahallen hade förvandlats till en höjdhoppsbana, samt att hela byn kommit för att heja fram hopparna!

Jag var en utav dom.

Hjälp!

Uppladdningen fram till tävlingen, var något speciell. Bland annat bjöds det på femrätters-lunch, som jag redan skrivit om… så tänker inte upprepa mig. Med den följde en stressad eftersmak och vi fick bråttom till tävlingen  (vilket arrangörerna kanske skulle tänkt på, speciellt eftersom det var dom som tog oss till lunchen). Men den känslan började jag inhoppningen.

En inhoppning som slutade i frustration och att jag valde 1.73m som ingångshöjd (kommer inte ihåg när jag senast började “så lågt” ). Därmed fick självförtroendet, egot och allt annat fick sig en törn 😉

Eftersom kvinnliga tävlingen inte riktigt hade det vassaste startfältet, fick jag dessutom vänta en timme med att börja min hoppning, på för mig pinsamma 1.73m

Vilket tydligen tillät mina tankar att fritt fladdra iväg… tillexempel ställde jag frågan -VARFÖR GÖR JAG DETTA? minst en gång i minuten under den timme, och när jag inte ställde den frågan så lät jag mig själv förstå hur korkat det var att sitta här igen, på en plaststol och invänta total förnedring! För jag kommer INTE klara av att få till några magiska höjdhopp! Det är faktiskt helt korkat att tro…

Ni förstår, något sånt snurrade i min hjärna hela tiden. Lyckades få till ett par “peppande” kommentarer till mig själv. I stil med:  -tänk inte!  -skit i hur det går!

Tillslut blev det min tur!

Underbart, att hjärnan äntligen slutade babbla och jag istället fick hoppa.

Helt plötsligt var alla fruktansvärda och elaka kommentarer från mig själv som bortblåsta, kändes som att de aldrig funnits där. Jag kunde ägna mig åt att hoppa och vara glad.

Det slutade med att jag vann tävlingen (ok inget starkt startfält, men precis vad jag behövde) min kropp kände ingen smärta någonstans, och det är sällsynt! Jag gjorde tre bra hopp på IEM-kvalgränsen och jag skrek av lycka när jag lyckades krångla mig över 1.86m

En höjd jag har gråtit så många frustrerade tårar över genom åren av tävlande. Men nu kände jag bara glädje! Så härligt att kunna hoppa utan att ha ont. Och nu vill jag bara fortsätta att få känna alla möjliga känslor som höjdhoppet ger mig. Under de sista tävlingarna jag gör.

Jag vill få säga hejdå till höjdhoppet, utan smärta 😉 Hoppas jag får göra det!

Write a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *